Om Anita

anita04ANITA SALOMONSSON
Affärsbiträde; Socionom, Författare
Född 1935 i Västra Hjoggböle
Debuterade 1994 med ”Änglabilder”
Produktiv och folkkär författare som i sina romaner förmedlar berättelser om det länge osedda kvinnolivet på landsbygden och sin hemby
Hedersdoktor vid Umeå universitet 2005
Albert Bonniers stipendium 2007

Foto: Mikael Lundgren

Anita Salomonsson Anita Salomonsson är född 1935 i byn Hjoggböle utanför Skellefteå. Efter socionomexamen 1981 har hon varit verksam som socialsekreterare i Umeå, framförallt vid den öppna verksamheten i Gula villan.
Hon debuterade som författare 1994 och har hittills publicerat sex romaner.Hon har erhållit en rad utmärkelser, bl.a. Arnold Rörlings stipendium 1995.
Landsbygdens författarstipendium 1995, Olof Högbergs-plaketten 2001,Umeå kommuns Minerva-pris 2002, Västerbottens läns landstings kulturpris 2002 och Lars Ahlin-stipendiet 2004.

Med fokus på kvinnorna och barnen
Anita Salomonssons författarskap har starkt bidragit till kartläggningen av den västerbottniska verkligheten, i synnerhet som den tedde sig för kvinnorna och barnen. Hon beskriver i sina romaner livet på den västerbottniska landsbygden på 1930- och 40-talen. Det är berättelser som kretsar kring spänningen mellan det slitsamma arbetet och drömmen om något annorlunda, om det så bara är fråga om en bokmärkesängel, som i Änglabilder (1994). Med kärleksfull blick skildrar hon förhållanden och människor i deras vardag, samtidigt som hon ser det hjältemodiga hos den som vågar trotsa och avvika. I Vackrast var ändå mamma (1996) skriver hon: ”Allting behöver inte vara som det är, det kan vara annorlunda”. Flertalet av Anita Salomonssons romaner hämtar sina ämnen från hembyn Hjoggböle och dess omgivningar. Det finns dock några undantag. I romanen Det gudomliga barnet (1998) anknyter hon till sina yrkeserfarenheter som socialsekreterare och i romanen I själen förskräckt (2000) ger hon ett finstämt porträtt av Norsjökonstnärinnan Viktoria Nygren. Även dessa romaner präglas av det respektfulla avlyssnandet av olika människors egenart och insikten om att varje människa måste ta vara på de inre gåvor hon eller han besitter.

”Huset avtecknade sig mot granskogen. Landsvägen strök nära, som ville den ta med sig det lilla huset. Men fadern höll det kvar, hade grävt djupt och använt femtumsspikar. På väg hem från skolan brukade hon se det som en förlängning av dikesrenen.”
Ur Vackrast var ändå mamma, 1996

 

Källa: Umeå Universitet ”Hedersdoktorer/Nya Professorer/Pristagare”